Aibolands Museum har som syfte att bevara och visa estlandssvenskarnas månghundraåriga historia och kultur. Folkgruppen har blivit känd för sin styvnackade kamp för sina rättigheter mot adelsherrar och kungamakt över seklerna. En gradvis minskning av den svenska befolkningen i Estland inleddes under livländska krigen då folkgruppen utgjorde 5-10% av landets invånare. Andra världskriget satte mer definitvt punkt för Svenskestland då flertalet estlandssvenskar flydde till Sverige och tappade kontakten med hemlandet för decennier av sovjetockupation. Svenskbygderna blev robotbaser, gränsvakts-befästningar och flygfält. Först under de senaste 10 åren har det varit möjligt för estlandssvenskarna att börja återvända, få tillbaka sin mark och i en del fall bygga upp något på nytt.

Sannolikt kan vi säga att svenskarna har varit bosatta längs Estlands nordvästra kust och på öarna utanför kusten i bortåt 1000 år. Det kan finnas fler grunder till inledningen av den svenska bosättningen: Skandinaviska sjöfarare var intresserade av kontrollpukter på Östersjöns östra kust, Tyska Orden blev senare intresserad av kristna bönder som innebar en motvikt mot de hedniska esterna och möjligen kan vi även här se följden av människans ständiga äventyrslust och vilja att upptäcka nya länder. Sannolikt var de första estlandssvenska bosättningarna ganska anspråkslösa fiskarbyar, förmodligen har också bosättningarna olika motiv. De estlandssvenskarna bygderna utgjorde tämligen isolerade samhällen på grund av geografiska och kulturella gränser. Att folkgruppen inte assimilerades över tiden berodde bland annat på att man besatt vissa privilegier som förlorades om man flyttade från de ursrpungliga bygderna. Så småningom växte också viljan att bevara sin kultur. Estlandssvenskarnas samhällen upphörde genom andra världskriget, då de flesta svenskar bestämde att fly till Sverige inför rädslan för en förnyad sovjetockupation1944 och med vetskapen om hur Sovjet hanterade sina minoriteter - enkel biljett till Sibirien för hela folkgrupper var vanligt. Då Sovjet bröt samman 1991 och estland kunde återupprätta sin självständighet var det naturligt för många estlandssvenskar att söka sig tillbaka, men av naturliga skäl var det klart att det knappast efter 50 år kunde bli tal om en levande estlandssvensk kultur igen. , För att bevara det lilla som var kvar och för att möjliggöra vården av kulturarvet grundades Aibolands Museum på initiativ av kvarvarande estlandssvenskar i samarbete med exilestlandssvenskar som ett nationellt statligt estländskt museum. Att museet är statligt är en mycket viktig och betydelsefull detalj för estlandssvenskarna som visar den estniska statens erkännande av den lilla minoriteten. De huvudsakliga investeringarna på museet står Stiftelsen Aibolands Museum för. Detta är en organisationsom grundades i Sverige som numera har ett drygt tiotal kulturföreningar i Sverige och Svenskfinland som stiftare. Stiftelsen kommer förhoppningsvis också att efterhand som museets lokaler blir färdiga kunna stödja museets verksamhet. En förträfflig plats för museet hittades i Hapsal i Gamla hamnen. Här har estlands-svenskar från de olika bygderna i närheten sedan långliga tider lagt till för att sälja fisk och köpa salt och andra nödvändigheter - det är en plats med tradition. Fastän museet registrerades redan den 28 december 1992 tog det några år innan den första utställningen öppnades i museets egna lokaler i juni 1998, samma dag spelades också ett traditionellt ormsöbröllop upp vid museet. Eftersom det finns förståeliga svårigheter att återfinna uttryck för den materiella kulturen i form av föremål där det estlandssvenska samhället knappast existerat de senaste 60 åren, ägnar museet sig i likhet med många andra moderna museer även åt andra verksamhets-linjer. För varje sommar planeras olika aktiviteter - Ormsöbröllopet har redan nämnts, år 2000 spelades ett traditionsmättat Rågöbröllop upp, det byggs traditionella estlandssvenska allmogebåtar och till sommaren 2001 hämtades ett gammalt näthus från Rickull till museet. För att utveckla den vetenskapliga sidan vid museet finns det en bra förutsättning - museets bibliotek, som troligen är det bästa på sitt område i Estland. Ett gott samarbete med olika universitet ska garantera att forskning inom det estlandssvenska området ständigt pågår. Museets syfte är alltså att vara ett slags kulturcentrum som har något att erbjuda till alla besökare - från att se på utställningar till båtfärder, konferenser och forskning. Museet är också ett centrum för estlandssvenskarna både i Estland och Sverige. Här träffas man och utbyter tankar, här kan den intresserade lätt få kontakt med representanter för den lilla folkgruppen.